Insändarskribenten hyllar sin bortgångna mormor från Assyrien med denna dikt.

Till mormor
                                                                                      
Hon befann sig i sitt livs skymning                                                                             
– och ingen ny gryning väntade henne.

I. I kyrkan
 
Nu tystnar prästens sång.
Nu bärs hon ut ur kyrkan.
Nu faller en ensam ros på hennes kista.

Nu spränger tårarna fram ur deras ögon,
men mormor känner ingenting.

Nu spricker deras röster av smärtan,
men mormor känner ingenting.

Nu strömmar regnet ner för deras axlar,
men mormor känner ingenting.

Nu har månen visat sitt ansikte,
men mormor känner ingenting.
Hon känner inte någonting.
 
II. Efter kyrkan, i hemmet 
Kylan kryper in genom springorna i fönstret.
Den bärs in av en svag vind
som inte kan få de sjutton stelnade ansiktena i rummet att rubbas.

Den söker sig mot de tända ljusens lågor.
Den får dem att fladdra,
likt löven i ett ensamt träd högst upp på berget.

Den rör sig långsamt vidare.
Tills den slutligen försvinner,
ut genom nyckelhålet i dörren.

Vem är det som försöker att bryta den tystnad som råder?
Snälla.
Tala inte med morfar. 
Tvinga honom inte att visa sitt ansikte,
tvinga honom inte att visa sina tårar.

Låt oss sitta här,
i tystnad;
samlade för sista gången.

III. Före gudstjänsten, på sjukhuset
Mor satt vid hennes sida
och sjöng hymner.
Moster höll hennes hand.
Mormors ögon var slutna.

På några dagar hade hon mist sin ork, sen sin röst
och slutligen gnistan i sina ögon.

Läkaren sa att hennes inre organ snart skulle kollapsa.
Prästen kom in och förberedde henne
inför resan till den andra världen.
 
Hon sträckte ut sin hand, kanske efter vatten.

Hennes ande var trött.

Hon befann sig i sitt livs skymning
– och ingen ny gryning väntade henne på jorden.
 
IV. I minnet
Du föddes i Turkiet,
men du talade nästan aldrig turkiska.
Du levde i Tyskland,
men du talade nästan aldrig tyska.
Vart du än vände dig, var du en främling mormor.
 
Men nej, du var inte utan rötter.
Du var vårt band till ett svunnet assyriskt hemland,
och när du talade mormor –
fick det förflutna liv genom din röst.

Dina ord förde mig till ditt barndomshus i Midyat
och jag kunde se dig springa utanför det, där bland stenarna och gruset.
Dina ord förde mig till de ändlösa vinfälten
och jag kunde se dig plocka vindruvor tills solen började gå ner.
Dina ord förde mig till stationen
och jag kunde se dig och morfar gå på tåget till Tyskland, utan att riktigt förstå vart det skulle föra er.

Nu har döden talat
och jag måste ta farväl av dig.
Din ömhet och din kärlek kommer att finnas kvar
som ett levande minne i mitt hjärta,
fram till den dag vi ses igen,
omslutna av ljuset som skiner från vår skapare, 
saliga i de himmelska trädgårdarna.