Union eller splittring? Det är en fråga som behandlat många gånger genom assyriernas historia, något som Nemrod Barkarmo menar genom sin recension där han refererar till händelser och dokument ur boken Huyodo skriven av Jan Beth-Sawoce.

I den senaste av Jan Beṯ-Şawoces böcker finns likt hans tidigare volymer otaliga och ovärderliga dokument, skrifter och historiska källor samlade och inbundna i blad som säger oss så mycket mer än bara om vår historia. Mellan dess två pärmar finns omkring 300 sidor som berättar om assyriernas tragiska livsöde under de senaste hundra åren. Sidorna berättar om mord, förföljelse, förtryck. De berättar om kamp, överlevnad och rättigheter.

Om strävandet efter en nation, ett land, räddandet av ett språk i fara och kampen för folkets bästa. Men främst av allt så talar sidorna om union och splittring, assyriernas eviga trampande i samma ingjutna hjulspår. Kommer assyrierna någonsin att lära av sin historia eller står vi för alltid kvar vid samma vägval?

Boken uyoḏo (Union) har fått sitt namn från tidskriften som gavs ut i USA av dess assyriska nationella rörelse (ANA) under åren 1920-21. Denna volym innehåller många artiklar från tidskriften men den inkluderar även material som sträcker sig långt bakåt i historien med artiklar om assyriernas klassiska medeltida kultur och dess teologiska tänkare.

Exempelvis kan vi läsa om Lucianos (120–180 e.Kr.) och hans definition om patriotism. En definition som än idag gör sig gällande och som jag inte tror skulle kunna beskrivas med mer hänförande och bländande ord. Följande kan vi läsa av Lucianos om människor i exil och deras patriotism:

”Det finns ingen människa som helt glömt bort sitt land eller blivit likgiltigt för det när hon slår sig ned i ett annat land. Alla som far illa utomlands tänker på hur landet är det bästa av allt det goda medan alla de som upplevt framgång är medvetna om att något fattas, trots deras relativa rikedom. De lever inte hemma utan är i exil, och exilen är klandervärd.” (…)

”Varje gammal man inriktar sina ansträngningar och böner på att få avsluta livet i det egna landet. Hans kropp ska vila där han började leva, i jorden som formade honom och dela fädernas grav. Det är en fasa att dömas till exil även vid döden och vila i främmande jord.”

Lucianos beskriver det många av dagens assyrier i diasporan känner. Trots framgångar ekonomiskt, kulturellt, socialt och akademiskt så finns en känsla långt därinne som man inte förmår att göra oss av med. Många gånger har jag själv velat tillintetgöra den. Jag vill känna mig nöjd och tillfreds med det jag har. Jag vill vara bekymmerslös och åtnjuta de ”rikedomar” jag har inom dess olika kategorier. Men exilens klor griper förfärande tag om mitt hjärta med all dess kraft. Jag är inte hemma, och mina tankars inre böner och ansträngningar skriker om att min kropp ska få vila i den jord som en gång formade den.

Vidare finns annorlunda inslag i boken så som syriologen Nina Pigulewskas monografi om den syriska (assyriska) kulturen under tidig medeltid, information om den abbasidiska staten och kristnas påverkan under dess styre, källor om kurder och dess relationer (på gott och ont) med dess kristna grannar, vi får veta om assyrier som fängslats av såväl turkar som fransmän under åren efter Seyfo samt mycket mer.

Tillbaka till huvudämnet för boken, det som nämndes ovan i inledningen, union och splittring. För det bör snarare vara tal om och istället för eller mellan dessa två motpoler. I varje avsnitt i vår historia där försök har gjorts till det förra (union), har det senares (splittring) krafter väckts och dragit det längsta halmstrået, det till assyriernas förtret. Ofta har splittringen förorsakats av yttre krafter och intressen men inte alltför sällan även inom den egna gruppen och dess olika fraktioner, kyrkliga så som ”nationella”.

Under kapitlet om den abbasidiska staten kan vi läsa om nestorianerna och jakobiternas förakt och mot varandra. Ett exempel ges om vad läkaren Baxt-Išo gjorde mot den kände översättaren, forskaren och läkaren H̱unayn Bar-Isẖaq (809-873 e.Kr.)[1] Baxt-Išo hade gett en förfalskad ikon av jungfru Maria med Jesus i sitt sköte till kalifen Mutawakkil. Kalifen blev mycket belåten och bad Baxt-Išo att kyssa ikonen.

Läkaren berättade om en kristen man i denne kalifs tjänst som spottade på den och föraktade den. Kalifen förargades över detta och bad honom att hämta denne man och om det låg till så som han beskrev skulle han torteras och piskas. Baxt-Išo gick till H̱unayn och sade till honom att kalifen föraktade symbolen, spottade på den och bad honom att göra likadant. Han uppmanade H̱unayn att göra likadant som honom. Så snart H̱unayn befann sig hos kalifen och ikonen spottade han på den och arresterades på beordran av kalifen.

Än värre får vi läsa om avskyvärda förolämpningar, misshandel och vandalisering av egendom mot omvända katoliker och protestanter, utförda av egna landsmän tillhörandes en annan kyrka, nämligen den jakobitiska. Exempelvis belägrades katolska familjers hus i byn Azekh. Jakobiterna hotade att bränna dem levande med deras hustrur och barn om de inte genast återvände till den ”rätta” tron.

Boksomslag – Huyodo

Självklart har trakasserier förekommit mot katoliker och andra som lämnat den syrisk-ortodoxa kyrkan, samtidigt måste man ta vissa källor med en nypa salt och även ha förståelse för att det säkerligen har förekommit likande dåd från båda sidor, även om majoriteten av fallen kanske var av jakobiter då de var flest på dessa platser.

Källorna i denna bok är mestadels skrivna av katolska missionärer som inte alls är nådiga i sina redogörelser om de “vilseledda”, “fåfänga” och “oorganiserade” jakobiterna som de kallar dem.[2] De syrisk-ortodoxa assyrierna kallas även för schismatiker, d v s avfällingar eller sekterister, och när missionärerna nämner omvändandet av jakobiter till katolicism gör de det med en fröjd och tillfredsställelse som kan tyckas närma sig en sorts rasism och förakt mot de tidigare nämnda. Det hindrar dock inte det faktum att jakobiter var grymma i sina handlingar mot sina landsmän som övergått till den katolska kyrkan.

Ytterligare ett exempel på denna grymhet är då Mor Malkes ärkebiskop Seweriyos-Şamuel Laẖdo antog den katolska tron. Hans religionsbröder angav honom till det jakobitiska patriarkämbetets generalvikarie i Mardin som i sin tur lockade Laẖdo till sitt kloster. Han stängde sedan in honom i Za´faran-klostret. Där tillsades jakobitiska munkar och tjänare att övervaka och misshandla honom för att tvinga honom bort från sin nyantagna tro.

Det fortsätter likt detta i flertalet dokument, vissa gånger är förtrycket enbart från och inom den assyriska folkgruppen, andra gånger har turkar eller andra folkgrupper ett finger i spelet för att söndra, härska och splittra den assyriska nationen. Vad som är än mer skrämmande är att dessa skildringar väl skulle kunna handla om assyrier i dagens samhälle. Även om vi kommit en lång bit på vägen så finns det stora delar av folkgruppen som betraktar sig själva utifrån sin kyrkotillhörighet.

Genom att köpa och läsa denna bok får du som läsare ta del av några av de inre konflikter som splittrat vårt folk och som gett oss de sår som kvarstår än idag. Du kan ta del av assyriernas eviga vägval, som så länge handlat om union eller splittring.
Därtill får du läsa om gamla assyriska författare och om assyrisk medeltida kultur och mycket mer. Boken är precis som många andra böcker som Jan Beth-Sawoce givit ut en samling av viktiga dokument och berättelser.

Boken kan köpas på följande länk


[1] Känd som Johannitius i latin. Han översatte grekiska vetenskapliga och medicinska verk till arabiska och klassisk syriska.

[2] I ett brev skrivet 2 december 1881 av proprefekten för den dominikanska missionen i Mosul R.P. Rhétoré nämns jakobiterna som Eski assuri, d v s gammalassyrier.