Aldrig före denna match hade Assyriska vunnit mot Åtvidaberg på bortaplan och det var inte ens nära den här gången heller. Däremot var laget nära att sno med sig en oförtjänt pinne när en helt omarkerad Oscar Möller nickade segermålet på stopptid. Därmed släcktes den allsvenska drömmen i praktiken.

Efter den klara vinsten mot Sundsvall trodde jag att laget äntligen hade fått lite medvind, men så kom det där onödiga övertidsmålet borta mot Ängelholm. Två bottennapp mot Qviding och Sirius senare var det dags för lite medvind igen när Tiago Peira frälste hemmapubliken i sista sekunden mot Vasalund. Kanske skulle detta lyfta Assyriska till att ta upp kampen om uppflyttningsplatser?

Svaret på den frågan är ett rungande nej. Man möter ett Åtvidaberg utan tre av sina nyckelspelare, men väljer ändå att låta motståndarna få ha initiativet. Roberth Johansson väljer också att låta en spelare som inte har spelat sedan i mitten av juli, Daniel Dos Santos, att starta denna viktiga match. Varför inte köra ett enkelt rakt byte och ha kvar den vinnande backlinjen från föregående match med skillnaden att Lamin Conateh hoppar in på avstängde Filip Bergmans plats?

Nu blev det bytet av redan i halvtid men skadan var redan skedd och var nära ett resultera i ett par baklängesmål. Hade det inte varit för Oscar Berglund, Assyriskas klart bäste spelare, hade matchen varit förlorad redan före paus. Det är verkligen synd om Berglund. Det är en skam att han inte fick någon hjälp i slutsekunderna när han nästan ensam kunde ha räddat åtminstone en poäng åt sitt lag.

Nu är det ju så att man inte vinner några matcher enbart genom att hålla nollan. Ett av de största problemen är att Assyriska inte gör många mål i år. Ett delproblem är inte minst att laget inte skapar tillräckligt många chanser och alla vi vet laget inte är känt för att vara speciellt effektivt. Därmed är chanserna att vinna minimala för ett lag som Assyriska.

Jag tycker mig se att viljan att vinna är olika stor hos varje enskild spelare. När spelet låser sig känner vissa spelare ett större ansvar och börjar känna att de ska göra allting själva. Där börjar också felbesluten att komma. Man ser det hända större fotbollsspelare i välkända lag och det är inte konstigt att detta händer även i Superettan och i Assyriska.

Ett annat problem kan vara grupperingar i laget. Om det inte är fel på styrelse, sportkommitté, tränare eller trupp återstår inte många andra alternativ till varför det låser sig. Jag minns att Holland, med så många stjärnspelare och en grym tränare, i vissa turneringar inte kunnat åstadkomma ett skvatt.

Många supportrar har beskrivit Assyriskas matcher som ren tortyr att titta på. Med det menas inte att spelkvalitén är dålig, även om den har varit det också, utan snarare att spänningen ofta tar kål på de få nerver man har kvar efter alla år man har följt laget. “Varför kan man aldrig få komma på en match och njuta av en enkel seger?”.

Det är svårt att peka på vad problemet är när det gäller fotbollslaget Assyriska. Varför vinner man sällan viktiga matcher? Vill man inte ta klivet upp eller är det fel laguppställning? Det jag frågar mig själv mest av allt är, var är glädjen? Det som är uppenbart är att det behövs förändring. Om det är styrelse, tränare eller spelare får framtiden utvisa. Det jag eftersträvar är långsiktigt tänkande med en stark ledning och en tydlig målsättning.