Assyrien Kulturcenter i Botkyrka (AKC) har i år gett sitt kulturpris till den fängslade turkiske författaren och människorättskämpen Ragip Zarakolu. I denna intervju berättar två företrädare från AKC om beslutet att prisa Ragib Zarakolu.

Efter att ha gripits av säkerhetsstyrkorna den 1 november 2011, har publicisten och yttrandefrihetsaktivisten Ragip Zarakolu fängslats av Besiktas tingsrätt i Istanbul. Ragip Zarakolu utnämndes och mottog “Assyriska Kulturpriset” med en ceremoni som arrangerades av Assyrien Kulturcenter i Botkyrka, AKC.

 Zarakolus insatser i kampen för yttrandefrihet, hans roll i utvecklingen av demokratin samt kampen för respekten för mänskliga rättigheter har varit stora anledningar till varför han greps och fängslades. Med en ceremoni som anordnades den 11 mars 2012 gavs Assyriska kulturpriset, som består av ett plakat och 5000 kronor, till författaren. Här svarar två representanter från AKC, George Baryawno och Feyyaz Kerimo, på frågor om priset och stödet till Zarakolu. 

AKC:s första pris utdelatades till kommunsordförande Abdullah Demirbas i kommunen Sur i sydöstra Turkiet. Årets Kulturpriset utdelades till Ragip Zarakolu. Vad vill AKC ge för singaler till Turkiet och omvärlden?

George Baryawno: Genom att bevilja Zarakolu årets kulturpris vill vi väcka världsopinionen att vara aktiv för att få Zarakoglu fri från turkiska fängelset där han sitter på grund av sina apolitiska åsikter. Att världen inte ska glömma Zarakolu i fängelset i turkiska myndigheternas orättvisor och våld.

Har AKC planer på aktioner för att få Zarakolu fri?

George Baryawno: Vi har varit med och skrivit under en underskriftskampanj för att Zarakolu ska släppas fri.Vi kommer att följa utvecklingen av fallet och naturligtvis delta i de aktioner som arrangeras för hans befrielse. AKC:s mål är att Ragip Zarakolu ska friges snarast möjligt. Det är en skam för Turkiet som är EU kandidat och gör anspråk på att vara ett demokratiskt land.

Feyyaz Kerimo, det är känt att både den förra utnämningen av Abdullah Demirbaş samt den nuvarande utnämningen av Ragıp Zarakolu till mottagare av assyriska kulturpriset har skett på ditt förslag.  Det är också känt att Zarakolus insatser i kampen för yttrandefrihet och hans roll i utvecklingen av demokratin har bidragit till denna utnämning. Jag är nyfiken på dina synpunkter angående Zarakolu, kan du förklara dina tankar kring detta?
Feyyaz Kerimo
: Det är jag som har författat motivationen bakom utnämningarna till priset, både för herr Abdullah Demirbaş och herr Ragıp Zarakolu. Det är jag som också står bakom startandet av traditionen att varje år dela ut “assyriska kulturpriset” i den förening som jag är medlem i (Assyrien Kulturcenter). Efter gripandet av borgmästaren i Sur på grund av bagatellartade anklagelser, föreslog jag att vår förening ska ha utdelningen av priset som tradition. Det som gör mig särskilt lycklig i sammanhanget är att båda dessa vänner har senare funnits lämpliga mottagare av priset.

Vi upplever en process där utvecklingen för mänskliga rättigheter i Turkiet är oroande ur ett demokratiskt perspektiv. Det är en process där till och med barn i 12 – 18 åldern stämplas som ‘terrorister’ och får sitta i fängelse i flera år. Cihan Kırmızıgül, student vid Galatasaray universitetet, som åtalades medan han var gripen i två år bara för att han har haft schal (den palestinska schalen) på sig, släptes fri först igår. Hundratals kommunalarbetare, folkvalda borgmästare, politiker, intellektuella, författare, journalister och socialister sitter fortfarande i fängelse sedan flera år och hålls som “gisslan” utan att veta vad de anklagas för.

Ur varje paket som AKP regeringen presenterar med påstående om så kallad “demokratisk öppenhet” kommer förbud som medför frihetsbegränsningar samt ett “rättssystem” som förvandlas till  ett enpartisystem, som också får uppfattas som enmanssystem. Man ser att staten till följd av dessa “öppenheter” blir mer inriktad på våld och använder rå styrka i allt högre grad mot samhället. Erdoganregeringen, som inte ens tål en viss förebråelse från sina egna anhängarskribenter, använder statsmekanismen som den har i sin hand på ett rättsvidrigt sätt för att skapa ett samhälle som inte tänker, inte granskar och inte ställer frågor. På så sätt lämnas ingen plats åt folket att arbeta politiskt.

Häromdagen publicerades rapporten som 11 samhällsorganisationer, däribland föreningen för mänskliga rättigheter, stiftelsen för mänskliga rättigheter i Turkiet och advokatsamfundet i Diyarbakır har förberett med anledning av barnen som åtalades för att ha “kastat sten” på polisen. Rapporten som togs fram med hjälp av experter på området fastslår att “barnens gatuaktion bör uppfattas som ett medel för att utvidga förutsättningen att kunna uttrycka sig och kunna hävda sig”. Om barn i det här landet blir tvungna att kasta sten för att kunna uttrycka sig, är detta en mycket tydlig indikator på i vilken nivå landet befinner sig till och med i fråga om de mest grundläggande demokratiska rättigheterna.

Ragıp Zarakolu är en mycket gammal vän till mig. Vi har både med honom själv och med hans numera avlidna hustru Ayşe en vänskap som går ca 30 år tillbaka. Familjen Zarakolu, numera även sonen Deniz inkluderat, har kommit till våra dagar med att föra kampen för frihet, jämlikhet och demokrati. Speciellt efter den fascistiska militärjuntan den 12 september 1980 kom han tillsammans med flera socialistiska intellektuella att bli en av pionjärerna för framtagningen av serierna om ‘Turkiets problem’, ‘den 11:e tesen’ och ‘världsproblemen’. Dessa arbeten utgör grunden för den teoretiska forskningen och diskussionen bland en del ödmjuka socialister som agerat efter Marx synsätt om att “det viktiga är att förändra världen”. Zarakolu spelade en viktig roll i bildandet av föreningen för mänskliga rättigheter. Han har kämpat för att litterära produkter som produceras utav de förtrycka folken, framför allt utav det kurdiska folket, ska synliggöras och bli kända. Även under perioden då det rådde tryckförbud för allt som rör folkmordet 1915 har han gång efter annan utgett publikationer och möjliggjort att man ser på saken utifrån en annan syn än sanningsversionen som tillhör det ottomanska imperiet och republiken.

Han har även gett ut en del skrifter om minoriteterna i allmänhet och den assyriska historien och assyriska intellektuella i synnerhet. Vi har tillsammans med honom ombesörjt hela arbetet med utgivningen av David Gaunts bok på turkiska i Turkiet. Tillsammans har vi också arbetat med utgivningen av boken om den assyriske intellektuelle Naum Faik vars förord jag skrev själv. Så här är det med Ragıp Zarakolu, den person som man nu begränsar friheten för och vill förhindra honom från att arbeta politiskt genom att använda förbud och våld. Han är de förtrycktas ögon, öron och röst. Han är den rösten som man nu vill tysta ner och vi är emot att just den rösten ska tystas ner.

Gripandet av Zarakolu är oroväckande även ur tryckfrihets och tankefrihetsperspektivet. Ser du gripandet som ett tecken på att det i Turkiet upplevs svårigheter i fråga om yttrandefriheten? Hur kan man komma över dessa svårigheter? Varför bryr du dig själv och Assyrien Kulturcenter om att dela priset till några personer utanför ert eget folk, i vårt område där nationalismen underblåses och delvis förvandlas till våld?
Feyyaz Kerimo:
 Under de senare åren kom Turkiet att föras mot en “domedag”. Det görs vad som helst för att få igång en turk-kurdisk strid. Att bränna människor, som det hände i Sivas, anses inte som brottsligt. Det är uppenbart att det i Turkiet dominerar ett “underligt” rättssystem som inte ser att det är ‘den djupa staten’ som ligger bakom mordet av käre Hrant Dink. Liksom i alla andra fall som har fått stämpeln “förövare okänd”, förblir man tyst inför att människor mördas barbariskt trots att de riktiga förövarna i själva verket är kända. Det är på plats att påminna om demonstrationen som genomfördes i Taksim i Istanbul till förmån för Hocalı, under vilken slagorden “alla ni är armenier, alla ni är oäktingar” utropades, slagord som symboliserar hat mot den som är olik. En av de främsta talarna under demonstrationen var inrikesministern, som vi alla vet att han inte skulle kunna tala där utan premiärministerns medgivande.

I denna process där det görs varje form av uppviglingar för att skapa fientligheter mellan olika folkgrupper, tycker jag att det är rätt och viktigt att betona förbrödringen mellan olika folken samt att föra kampen i den riktningen. Jag lägger vikt vid det här priset som en vägran att böja sig för rasismen som dyker upp framför oss varje dag på olika sätt under olika maskeringar. Det är mot bakgrund av dessa tankegångar som jag föreslog borgmästaren i Sur herr Abdullah Demirbaş och herr Ragıp Zarakolu. Med förslaget ville jag rikta uppmärksamheten mot den här sortens broderskap och vänskap. Jag ville betona att det viktiga är att vara “människa” oavsett religion, språk, färg och etnisk bakgrund. Jag ville också lyfta fram att kampen och ansträngningarna i denna riktning är uppskattningsvärda.

Intervjuad av

Gabar ÇIYAN och dokumentations centra för det Mesopotamiska institutet