I ett brev till Cecilia Wikström (fp) skriver utrikesminister Carl Bildt att “det inte är politikers uppgift att fatta beslut om historiska händelseförlopp oaktat dess sakliga grund”. Vahagn Avedian, förbundssekreterare på Armeniska riksförbundet, skriver att Bildt har fel på två punkter.

Medan politiker, helt korrekt, inte ska leka historiker så ska de fatta beslut baserade på forskningsresultat. Den 7 mars 2009 skrev International Association of Genocide Scholars (IAGS) en uppmaning om erkännande av Armeniska folkmordet till Barack Obama i vilket man inledde texten enligt följande: “Vi skriver detta öppna brev till er som den ledande internationella organisationen av forskare som studerar folkmord”.

IAGS organisation har i tre resolutioner, den senaste 13 juli 2007, fastslagit 1915 års folkmords realitet. Såvida utrikesminister Bildt inte vill utmana IAGS auktoritet eller känner till någon svensk forskare eller institution som påstår annorlunda så kan man med stor tillförsikt påstå att forskningen är enig i frågan: det var ett folkmord.

Utrikesministern och andra politiker behöver därför inte oroa sig om den faktamässiga delen. Vad det gäller politik och folkmord så bör Bildt påminnas om att folkmord inte är en akademisk fråga utan ett internationellt brott, straffbart enligt den FN-konvention som Sverige har undertecknat. Det var av detta skäl som professor Ove Bring, sakkunnig i internationell folkrätt, har sagt att “forskarna har gjort sitt. Nu är det politikers tur att ta sitt ansvar och erkänna frågan för vad det egentligen är, nämligen folkmord.” Politiker förlitar sig på forskarnas uttalande vad det gäller klimatet och miljön så varför ska folkmord vara annorlunda?

Utrikesministern skriver att “Samtidigt kan inte dagens turkiska regering lastas politiskt för det som hände då.” Detta är ytterst intressant av två skäl. För det första gäller det att dagens Turkiet inte lastas för själva folkmordet, utan för det aktiva och ibland hänsynslösa förnekandet av det. Det var turkiska brottsbalkens paragraf 301 som blev den armeniske journalisten Hrant Dinks död, en paragraf som är högst gällande än idag.

För det andra så påstår dagens Turkiet sig själv vara arvtagare till många av de fördelaktiga delarna från osmanska riket. I så fall så bör man inte vara selektiv i avtagandet utan stå även för de mindre smickrande delarna, bland andra folkmordet mot de kristna minoriteterna.

För det tredje så visste jag inte att försvarandet av ett främmande lands intressen, i detta fall ett land som uppenbarligen har något hemskt att dölja, ingår i svenska utrikesministerns ansvarsområde. Svenska regeringens utrikespolitik ska inte försvara, så som Bildt själv uttrycker det, “mörka och omtvistade delar” hos en främmande makt.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet har inte något med det fastslagna historiska faktumet att göra heller. Historien kan inte omförhandlas, såvida Turkiet tillåts lyckas med sin politiska och ekonomiska utpressning gentemot Armenien för att få landet på knä och tvinga Armenien att avsäga strävan för ett internationellt erkännande av folkmordet. Punkt 11 i Armeniens självständighetsdeklaration, “strävan för ett internationell erkännande av Armeniska folkmordet”, är inte och får inte vara villkor för försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien, vilket Armeniens ledning har klargjort vid flera tillfällen. Historiskt faktum är inte en kompromissfråga på politisk basis.

Slutligen vill Bildt, precis som Turkiet, göra gällande att om vi inte nämner faktiska hemskheter så kommer denna mörkläggning av verkligheten att främja demokratiseringen och forskningen i Turkiet. Hur detta egentligen går ihop kan endast utrikesministern och turkiska regeringen förklara.

Bildts argumentation har mjuknat något jämfört med tidigare uttalanden, men anspelar fortfarande skickligt på förnekelsens linje. Hans argumentation är inget annat än den turkiska officiella argumentationen och bekommer inte det svenska UD.

Innan Bildt ska “uppmana Turkiet” att öppna sig för forskningen och acceptera sanningen så bör han leva som han lär. I uppropet den 8 juni 2008, undertecknat av 60-tal världsledande folkmordsforskare, påpekade man att “Vägran att erkänna ett etablerat faktum baserat på kvalitativ och kvantitativ forskning kan betraktas som likvärdigt med förnekelse.” Bildts och Sveriges vägran att erkänna ett historiskt faktum är inget annat än just folkmordsförnekelse.