Hur uppnår man visdom? Vad händer efter döden? Kan människan få evigt liv? De eviga frågorna är centrala när SOS Musikteater och Gränslösa Teatern framför sin version av världens äldsta berättelse – den om Gilgamesh, här med undertiteln han som vägrade dö.

Platsen är Kulturen i Lund en kall söndagseftermiddag, och Auditor- iet där föreställningen hålls är välfyllt. I publiken syns främst grånande och vita huvuden, men även en och annan yngre har tagit sig hit.

För regin står Karim Rashid, känd för sin nyskapande och formförnyande teater där han ofta kombinerar samtida europeisk och orientalisk teatertradition. I rampljuset står Sven Kristersson, med en lång trästav och en filt som enda rekvisita. Kristersson framför själv alla roller och står också för manus och sångtexter. Föreställningen om Gilgamesh ingår i hans forskningsarbete kring musikaliskt berättande vid Musikhögskolan i Göteborg. På scenen finns även slagverkaren Fredrik Myhr (bland annat Guldbagge-belönad för sin medverkan i “Music for one apartment and six drummers”) som effektfullt ackompanjerar Kristerssons berättelse med en mängd olika föremål till sin hjälp.

Kristerssons tolkning av de olika karaktärerna ger upphov till många skratt och pjäsen präglas av en smått humoristisk ton – i kontrast till de starka och tunga teman den behandlar. Exempelvis kan nämnas att Enkidus repliker framförs med bred skånsk dialekt, Ishtar låter som en bortskämd brat och Siduri, vishetens gudinna, talar med tysk brytning. Kristerssons uttrycksfulla kroppsspråk och starka inlevelse gör resultatet mycket minnesvärt.

Samtidigt som historien som berättas och världen vi lever oss in i under föreställningens gång är så långt ifrån den verklighet vi lever i idag, görs den i hög grad aktuell genom sitt framförande och dess tidlösa existentiella karaktär. Den moderna tolkningen med omväxlande sång och berättande tillsammans med olika slagverk gör visserligen att det känns lite tomt på scenen emellanåt, den där pampiga känslan saknas. Ändå överväger det positiva – det hela blir mer personligt och man tar till sig det som framförs på scenen på ett annat sätt än om där hade stått en hel ensemble.

Utgångspunkten till manus har legat i Lennart Warrings och Taina Kantolas översättning av Gilgamesh-eposet, och efter föreställningens slut fanns Warring på plats och berättade om eposet. Det diskuterades bland annat hur det kan ses som intertext i Bibeln, Koranen, Bhagavadghita, Odyssén, Iliaden, Tusen och en natt, och många andra litterära verk, och hur eposet är som en outsinlig källa till filosofiska funderingar, psykologiska vissheter och kulturella markörer. Warring nämner Enkidus civilisering som en sådan, och påpekar att Enkidu “civiliseras genom kärlek”. Här är den starka kontrasten i dikotomin natur – kultur oerhört tydlig. Enkidu, som stod för det naturliga, djuriska och vilda, kultiveras i sitt förhållande med Samhat och blir därmed mänsklig, för att senare bege sig från stäppen (naturen) och träda in i staden (den kulturella).

En viktig förklaring till det psykologiska djupet anser Warring vara att Sin-leqi-unninni, som skrev standardversionen av eposet, var läkare och exorcist (professionen kanske närmast kan jämföras med dagens psykolog, då man på den tiden menade att mentalt sjuka personer var besatta). Detta är anledningen till den omfattande kunskap om människans inre som kan anas vid läsningen av Gilgamesh-eposet.

Slutligen gavs utrymme för frågor och diskussion och jag kan bara konstatera att upplägget av hela arrangemanget var mycket lyckat och resultatet synnerligen upplyftande och givande!