De fasor som folkmordet Seyfo förde med sig beskrivs i en ny bok, som handlar om den assyriske nationalhjälten Ashur Yousuf och hans änka Arshaluys liv. Det är en gripande berättelse om en familjs tragiska öde och ett vittnesmål om den starka livsvilja och uppoffring som Arshaluys Yousuf visar prov på under sitt 80-åriga liv. Samtidigt skildrar den försöken av att utrota områdets två ursprungsbefolkningar, assyrier och armenier, skriver journalisten Augin Kurt Haninke.

Boken heter Bloodied, but Unbowed (Nineveh Press 2018). Dess första del handlar om Arshaluys vedermödor och kamp för överlevnad efter att hennes make Ashur Yousuf mördas under Seyfo. Han grips den 1 maj 1915 tillsammans med en grupp andra intellektuella. Han torteras och skickas, enligt hittills kända uppgifter, därefter till Diyarbakir där han hängs i fängelset. Men enligt signaturen ”French” i en minnesskrift som föreningen Assyrian Five i USA gav ut till Ashur Yousufs minne 1919, drevs fångarna ut på en dödsmarsch mot Urfa/Urhoy. Där skulle ett gäng inhyrda kurder ha massakrerat fångarna till döds den 22 juni 1915. Ashur Yousuf blev 57 år och hans kvarlevor återfanns aldrig. De ligger sannolikt i en okänd massgrav. Hustrun Arshaluys skrev ett tackbrev till Assyrian Five och bad signaturen ”French” att berätta var han hade sett hennes kära make dödas för att hon ville bli begravd bredvid honom.

Av hennes brev framgår att datum för Ashur Yousufs arrestering inte var den 19 april, som vi har fått lära oss under alla år, utan 1 maj. Källan till den inkorrekta uppgiften var en artikel av George D. Sefer i USA, publicerad som en odaterad broschyr av New Assyria Publishing Company som var utgivare av tidskriften New Assyria (september 1916-juni 1919). Det är inte känt när broschyren gavs ut, men berättelsen är förlagd till tre år efter kriget, vilket skulle kunna vara 1921-22. I George Sefers berättelse som har rubriken A dream of a long journey återger han ett brev, som Ashur Yousuf sägs ha skrivit den 20 april 1915 och smugglat ut det genom sin bror Donabed. Sefers artikel innehåller visserligen uppgifter som är korrekta om vissa familjemedlemmar, men också fiktiva som saknar verklighetsförankring. Därför måste brevet som Ashur Yousuf skulle ha skrivit ses som en fiktiv berättelse, skriver redaktören för boken, Ashur Yousufs barnbarns barn. Arshaluys Yousufs uppgifter är naturligtvis ett förstahands vittnesmål. Hon skriver dock inte ifall maken hade flyttats till fängelset i Diyarbakir.

Tidigare hade Ashur Yousuf kallats till förhör hos polisen och släppts. När han hämtades den där ödesdigra dagen i maj undrade Arshaluys varför han villigt följde med. Han hade i och för sig ingen chans att fly just då, men hon syftade väl på tiden innan dess. Ashur Yousuf lugnade ner sin hustru med orden; ”Var inte orolig. Jag ska berätta för dem vad de vill höra. Sedan kommer de att skicka mig hem igen”. I sitt brev till Assyrian Five skrev Arshaluys också att när turkisk polis stormade in i deras hem och grep hennes make, sade han till henne; “Farväl, Arshaluys! Var inte ledsen. Gud är barmhärtig”. Men han återkom aldrig och lämnade sex barn faderlösa; Rasin (senare kallad Tigran Hovsepian i Armenien), Sella som förlorade sin man i folkmordet, George som dog av sina brännskador vid en olycka i Aleppo i sin mammas famn, Sargon som var hjärtsjuk och dog i Jerevan 45 år gammal – också i sin mammas famn, Meryem som föddes tre månader efter pappas död och Alice som är författaren av den här boken.

Alice Nazarian var Ashur Yousufs näst yngsta barn och skrev boken 1965. Hon föddes i Kharput[1] 1910, växte upp i Aleppo och dog 1976 i USA. Hennes barn och barnbarn har nu låtit översätta berättelsen från armeniska för att möjliggöra för en bredare publik, inte minst ättlingarna i västvärlden som inte kan läsa armeniska, att ta del av berättelsen, skriver barnbarnet (dotterdotter) Arda Darakjian Clark som har redigerat materialet.

Foto: Nineveh Press – “Bloodied but Unbowed”

Familjen Yousuf upplevde sannerligen olycka efter olycka medan de var tvungna att flytta runt mellan Kharput, Diyarbakir, Beirut, Aleppo, Homs och slutligen hamnade en del i Armenien och en del i USA. Men deras enastående mamma Arshaluys stod orubblig i sin tro och övertygelse om att bästa sättet att hämta nya krafter och gå vidare låg i att hjälpa andra drabbade, framför allt armeniska föräldralösa barn och ungdomar. Hon undervisade vid olika skolor i Beirut, Aleppo och Homs, där de föräldralösa eleverna ofta såg henne som sin egen mor.

Arshaluys var en hängiven akademiker och betraktade utbildning som det främsta medlet för att komma vidare. Utbildning och bildning var så viktigt för henne att hon vägrade låta sina döttrar gifta sig med armeniska unga män trots ungdomarnas starka kärlek till varandra. Dottern Alice blivande make Nazar Nazarian var en driftig ung man men saknade högre utbildning eftersom folkmordet hade skingrat tusentals familjer i Mellanöstern och tvingat dem till ett liv att söka sitt levebröd. Till slut var Nazar tvungen att utbilda sig via distanskurser för att få Arshaluys medgivande att gifta sig med Alice. Han förhördes regelbundet av Arshaluys om vad han lärt sig under utbildningens gång.

Arshaluys Yousuf var dotter till den fattige armenisk prästen Hagop Oghassian i den protestantiska kyrkan. Hon föddes 1876 i byn Hoghe utanför Harput och utbildad vid Euphrates College i Kharput, där den blivande maken Ashur Yousuf var lärare. Kollegiet var grundat av den amerikanska missionen 1852 och var främst avsett att utbilda armeniska präster. Men där fanns också profan högre utbildning. Ashur Yousuf undervisade bland annat i det armeniska språket och dess grammatik, religion och psykologi. Han var också begåvad i kalligrafi och formade många av skyltarna till affärerna i staden. Han behärskade armeniska, turkiska och engelska flytande. Han gifte sig med Arshaluys 1895. De var båda protestanter.

De levde ett fattigt men intellektuellt rikt liv. Hon tog hand om hemmet och barnen medan Ashur använde sin magra lärarlön inte bara för att försörja sin familj, utan också för att resa runt i Diyarbakir, Mardin och Urhoy för att åstadkomma ett nationellt uppvaknande bland assyrierna. I Kharput, Diyarbakir och Urhoy talade assyrierna turkiska och armeniska. Ashur Yousuf kunde inte läsa eller skriva assyriska förrän vid 50-årsåldern då han började ge ut tidskriften Murshid Athuryon (Assyriernas vägvisare) från år 1909 och förmodligen fram till sin död. Tidskriften utgavs på turkiska med assyriska bokstäver (och eventuellt även på armeniska). Av Murshid Athuryon finns idag bevarat de första fyra årgångarna i original hos barnbarnen till hans gamla elev Nshan Koyoun i USA. Dessa årgångar har på senare år digitaliserats av Modern Assyrian Research Archive, MARA. Ashur Yousuf medverkade också flitigt som kolumnist i flera armeniska tidningar. Tyvärr omnämndes han inte alls när armeniska organisationer gav ut en lista över armeniska akademiker som föll offer för folkmordet Seyfo, skriver hans vänner i föreningen Assyrian Five i USA 1919 i slutet av boken.

Porträtt av Ashur Yousuf. Porträttet är troligen från tidigt 1910-tal i Kharput, Turkiet.

Armeniska intellektuella och politiker har i mer än hundra år betecknat 1900-talets första folkmord som ”The Armenian Genocide” och därmed uteslutit assyrier och greker. När den så kallade The Blue Book utgavs för andra gången i Libanon 1970 togs 100 sidor bort som innehöll vittnesmål om assyriernas Seyfo. Det var ögonvittnesskildringar som hade samlats av engelsmannen James Bryce och hans assistent Arnold Tonybee. Först vid tredje upplagan på senare år har folkmordsforskaren Ara Sarafian återfört de sidor som avser assyrierna.

Ashur Yousufs högsta önskan var att stärka sitt eget folks nationella medvetande. Han försökte förklara de faktorer som gjorde att nationalkänslan var så låg. I en berömd artikel från oktober 1914, ett halvår före sin död, radade han upp grundorsakerna till assyriernas efterblivenhet – från att ha varit folket som upplyste världen till att ha hamnat i totalt mörker. Under rubriken Anledningen till assyriernas bakåtskridande angav han följande huvudorsaker:

  • Politiskt och militärt när imperiet förlorade sin makt
  • Interna sekteristiska dispyter
  • Förlusten av språket
  • Okunnigheten hos prästerskapet
  • Kyrkans impotens
  • Familjens och skolans uppgift
  • Assyriernas omgivning av efterblivna klaner och folkgrupper
  • Frånvaron av ett högt ideal, som är grunden för ett nationsbygge

Artikeln återfinns nu som bilaga i boken bland Ashur Yousufs dikter och prosa som har undgått turkarnas förstörelse när han greps. 1992 höll jag en föreläsning i Assyriska föreningen i Norrköping baserad på denna artikel, som återfinns på svenska som bilaga i min bok Om vi söker… Det är en analytisk text som står sig än idag mer än hundra år senare. Han kritiserade den djupa okunnighet som rådde inom det assyriska prästerskapet vilket hämmade den assyriska nationens återhämtning och utveckling. Förmodligen inspirerad av Ashur Yousuf skrev Yuhanon Dolabani sin berömda dikt Athlite när han var lärare vid Adana-skolan 1919–21. Dolabani avslutar sin dikt med följande testamente: 

Mina ben kommer att finna ro i min grav

När moder Assyrien upplever sin befrielse

Må min grav vara omgiven av fria och stolta nationer

Och av Assyriens trupper och upplysta präster

Ashur Yousuf, som levde intimt med armenierna, var djupt bekymrad över att assyrierna saknade bildade ledare. Han såg ledarskapets låga bildningsnivå som ett hinder för att utvecklas som folkgrupp i jämförelse med armenierna. Visserligen bemötte han ofta i sina skrifter armeniska intellektuellas nedlåtande syn på assyrierna, men det var ett faktum att armenierna var politiskt välorganiserade till skillnad från assyrierna som var utlämnade åt sina prästers godtycke. Tyvärr är assyrierna än idag utlämnade åt prästerskapets godtycke, trots att de har bildat civila och politiska organisationer.

Vid en av livets mörkaste stunder visade Ashur Yousuf sin indignation över assyriernas efterblivenhet när han skrev: ”Jag gråter, för vi har missat vårt tillfälle. Det finns ingen återvändo och ingen lösning, är jag rädd”. En av hans gamla elever, Nshan B. Koyoun, beskrev 1919 Ashur Yousufs pionjärinsatser för assyriskt uppvaknande som ovärderliga och odödliga. Koyoun skriver:

Oh, jag vet inte hur rättvis du var mot dig själv när du skrev dessa ord, om vi beaktar det outtröttliga, obevekliga och ovärderliga arbete som du har åstadkommit för din nation. Det är sant att dina önskemål för ditt folk förblev ogenomförda och gjorde dig frustrerad, så som du ofta påpekade. Dina texter var verkligen en spegelbild av ditt liv. Ditt oöverträffade hjärta, din gränslösa kärlek, osjälviskhet och genuina och exemplariska patriotism har bidragit till att ditt folk älskar dig. Ashur, du blev den ledande och bländande journalistiska stjärna som upplyste den bortglömda assyriska litteraturens horisont. Med din vitala intellektuella resning lade du grunden för assyrisk tidningsutgivning som saknar motstycke och har blivit en doftande viol som grott på de mest ödsliga av platser.

En bättre beskrivning är svår att hitta i det som har skrivits om Ashur Yousuf. Det som slår mig är att familjen Yousuf verkade ha osjälviskhet och omtanke om sina medmänniskor som ledstjärna. De var djupt troende och fann tröst i sin kristna tro. Ashur Yousufs morfar Hovsep Yousuf var en bildad, from och patriotisk man som tillhörde Kharputs välbärgade assyrier. Han hade en syateljé med flera anställda och hade alltid ett dukat bord i sitt hem åt de behövande. Men en dag blev han grundlurad av en anställd i firman och blev därmed utblottad. Detta gick också ut över enda barnet Meryems familj – Ashur Yousufs mamma.

Meryem trolovades med fattigpojken Sahag (Isak) när hon var tolv år. Redan som ung var hon självständig och frispråkig. Hon tyckte om att sparka boll med sina kompisar men det passade inte längre när hon snart skulle bli brud. Då sade hon ifrån till Sahag: ”Jag vill inte ha en fästman som står i vägen för mitt spel”. De gifte sig två år senare med ekonomiskt bistånd av hennes pappa Hovsep. Det var brukligt att flickor giftes bort vid tidig ålder, ofta för att minimera risken att de rövades bort av omgivande kurder. Meryem födde fyra pojkar[2]; Ashur, Yakub, Donabed och Garabed, samt döttrarna Anna och Margaret (Markrit). Sahag blev förman på svärfars syaffär och kunde försörja sin familj utan problem. När svärfar förlorade sin affärsrörelse ställdes Sahag och Meryem inför stora ekonomiska påfrestningar. Men Meryem var en stolt och pedant kvinna som vägrade ge efter för fattigdomen. Det fanns perioder då hennes barn saknade mat för dagen, men hon samlade ved och tände kaminen med en kastrull som bara innehöll vatten. På så sätt lät hon grannarna tro att röken i skorstenen kom från matlagning. Hon var en dominant kvinna som påminner om min egen farmor – en auktoritet i vår hemby Anhel. Även min farmor hade upplevt sorgen i att förlora sin man, sin svärfar och sin ende son. Alla tre blev 27 år. Tre svartklädda änkor fick ta hand om fyra små barn i min familj.

Så småningom växte Meryem Yousufs barn och kunde bidra till familjens försörjning. Ashur var begåvad och ville satsa på högre utbildning men var tvungen att flytta runt som lärare i städer som Malatya, Izmir, Amasya och Urhoy för att trygga sin försörjning. Så småningom hamnade han i Eufrat-kollegiet, där han alltså träffade sin hustru Arshaluys. När han blev mördad 1915 hamnade hon i en sorglig sits med både fruktan för sönernas liv och familjens försörjning. Hela det armeniska och assyriska kollektivet i området hade blivit slaget i spillror. Männen mördades eller drevs på marsch till arbetsläger som ofta slutade med döden. Många kvinnor och barn blev slavar hos kurdiska familjer som också berikade sig på de kristnas egendom. Arshaluys och hennes barn skonades och nu var hon fast besluten att inte ge vika för sorgen. Hon kavlade upp ärmarna för att skaffa mat och trygghet åt sina sex barn.

Hon bad sin moster i Mezre, en timmes gångväg från Kharput, att följa med till omgivande byar för att byta hushållssaker mot mat. Men hon genomförde rundturen bara en gång eftersom hon riskerade livet och som ett under klarade sig undan en säker död. Arshaluys och mostern hade nämligen mött två kurdiska kvinnor i en by som ville göra dem sällskap på vägen. De främmande kvinnorna insisterade också på att Arshaluys och mostern skulle komma hem till dem och känna sig som hemma varje gång de hade vägarna förbi. När de lämnade byn tillsammans, var mostern tvungen att gå hem till Mezre. Den ena kurdiska kvinnan hävdade att hon hade ett ärende i Kharput och följde samma väg som Arshaluys, medan moster och den andra kvinnan vek av på en annan väg. Just när Arshaluys och kvinnan satte sig ner för att vila på vägkanten, hörde hon en djup röst i fjärran. Hon vände sig om och sade till sig själv att det måste vara en dagdröm. När rösten hördes igen sprang Arshaluys åt det håll den kom ifrån. Plötsligt ramlade den utmattade mostern i Arshaluys famn. Hon berättade att den andra kvinnan hade fått samvetskval och avslöjade planen att slänga Arshaluys ner från bron över floden för att stjäla hennes packning. När jag läste dessa kapitel i boken var jag tvungen att lägga den ifrån mig för resten av dagen, eftersom de är så gripande.

En annan berättelse i boken som jag vill återge var att de kvarvarande tonåringarna i kvarteret började bli inkallade till turkisk militärtjänst. Arshaluys äldsta son Rasin greps av polisen och fördes bort under hot och våld. Han var bara 16 år. Mamma fruktade att han skulle möta samma öde som sin far, men han återkom hem oskadd. Rasin och tio andra pojkar kände sig tvungna att fly ut ur Turkiet genom att bli smugglade av kurder som krävde bra betalt. Dagen efter knackade polisen på och hämtade pojkarnas mödrar till domstolen. Arshaluys, en intellektuell och talför kvinna, blev talesperson för de elva kvinnorna. Hon tog mod till sig och vände på steken genom att anklaga myndigheterna för att ha fört bort pojkarna. Å mödrarnas vägnar krävde hon att de skulle återföras till sina familjer snarast. Domaren såg att han inte kunde bevisa kvinnornas skuld och släppte dem. Den som hade angivit pojkarna var en assyrisk präst som vittnade i domstolen att han hade sett dem dagen innan. Plötsligt var de borta nästa dag. Arshaluys skällde ut prästen som en ynkrygg som angav pojkarna för personliga förmåner.

Rasin Yousuf (Tigran Hovsepyan) sittandes till höger. Fotot är taget under tidigt 1960-tal i Armenien.

Arshaluys Yousufs 80-åriga liv var en enda kamp för överlevnad, kantad av den ena tragedin efter den andra. Ekonomiska svårigheter kan synas oöverkomliga, men det finns inget värre för en förälder än att begrava sina egna barn. Arshaluys begravde två av sina kära söner medan hon kämpade ständigt för att få bröd för dagen för sina barn och faderlösa barnbarn. Men hon stod rakryggad och böjde sig aldrig för eländet. Hennes kristna tro var fast som ett berg och hon förlitade sig alltid på Herrens hjälp i svåra stunder. Vid ett tillfälle blev hon bestulen på sina små besparingar i Beirut. Dessutom försvann några guldmynt som hon förvarade åt ett par elever på flickskolan. Hon anklagades för att ha sålt guldmynten och hennes hederlighet blev ifrågasatt. Hon avskedades från sin tjänst som rektor för flickhemmet. Hon sörjde inte så mycket förlusten av den 100-dollarssedel som släktingar i USA hade skickat, som sitt goda rykte som nu hade fått sig en rejäl törn. Förlusten av jobbet och den lilla inkomst hon tjänade ställde hela familjen inför en prekär situation. Men hennes böner blev hörda och hennes anseende återupprättades när en släkting bevisade att tjuven var en grannkvinna som hade varit som en medlem i familjen Yousuf.

Lärarpersonal på Usumnasirat skolan i Aleppo, Syrien. Sittandes i mitten är Alice Yousuf Nazarian och Arshaluys Yousuf.

Boken innehåller också ett kapitel om dr Abraham Yousuf, en assyrisk patriot som gjorde sitt yttersta för assyriskt självbestämmande under fredskonferensen i Paris 1919–20, men vars hjärta krossades när alla förhoppningar grusades. Fyra år senare dog han i en hjärtattack i sin klinik i Worcester i Massachusetts i USA, där han osjälviskt hade hjälpt tusentals fattiga patienter med gratis vård och mediciner. Han var förbittrad över att alla hans ansträngningar för sitt arma folk hade varit förgäves i stormakternas ögon. Altruism och en genuin känsla för den assyriska nationen var kännetecknande för kusinerna Ashur och Abraham Yousuf. Deras fäder var bröder. Dr Abraham hade tidigare skickat pengar till Arshaluys familj. Men just när hon skulle be honom om ekonomiskt bidrag när hon blev bestulen i Beirut och hennes sons affärsrörelse var på väg mot konkurs, kom beskedet att han hade avlidit.

Arshaluys blev omtyckt som en mor åt alla traumatiserade armeniska barn i olika barnhem i Beirut, Aleppo och Homs. Hon skrev också många dramer som eleverna satte upp som teaterpjäser. 1946 började den första vågen av repatriering av armenier från Syrien till Armenien. Hon gladde sig stort över att kunna samla familjen och släkten i fädernas land. Men ödet ville att hon bara kunde få en liten del av familjen med sig till Armenien. Hon dog strax innan hon skulle fylla 80. Dessförinnan hann hon ge sina fem föräldralösa barnbarn som följde med till Armenien och sin son Rasins barn som redan bodde där en god uppfostran.

Hon blev både mor och far åt sin familj och lotsade den igenom exilens vedermödor och livets nycker efter bästa förmåga. Dottern Alice skriver att Arshaluys inpräntade medvetenhet om och stolthet över barnens assyriska identitet, trots att familjen levde bland armenier i hela sitt liv och gifte sig med armenier. Kort sagt; Arshaluys var en fantastisk personlighet som visade sin styrka i livets svåraste stunder.


[1] Armenierna kallar staden Kharpert. Det är ett assyriskt namn som kommer från Karţ Praţ/Froţ, som betyder Eufrats lök. ”Karţo är en grön växt som luktar illa, på arabiska Karaţ كراث”, skriver Touma Audo i Dictionary of the Assyrian Language, sidan 487 (Urmia 1896, Stockholm 1979).

[2] Garabed var den som hade emigrerat till USA, men familjen känner inte till att han skulle ha haft ett andra namn som Hanna  som George Sefer uppger i brevet som tillskrivs Ashur Yousuf. Däremot hade äldste sonen Rasin Isak som andra namn efter sin farfar, enligt redaktören för boken.