Ibland vill han kunna ta på solnedgången, molnen, himlen och ljuset. Han känner sig trygg i skydd av sina färger och dofterna av linolja och lacknafta. Möt blivande konstnären Sargon Maraha när han delar med sig av sina tankar kring sin konst.

Hej, välkommen! Vad kul att du vill titta in på mitt minivernissage. Låt denna text fungera som en ingång till min konst och mina tankar om densamma. Väl mött!

Tanken med denna text är inte att förklara tavlornas budskap, det är något betraktaren själv får upptäcka och tolka som han/hon bäst känner för. Syftet med texten är att ge läsaren en inblick i vad jag som blivande konstnär känner och tänker när jag målar.

Det sägs att målning är bästa terapi för själen. Ja, till viss del. Efter att ha slutfört samtliga tavlor kände jag enorm lättnad. Jag kände att jag svävade bland moln. All ångest som jag tidigare känt inombords rann ur mig likt vattnet rinner nerför bäcken. När jag målar är jag fri från ångest. Eller kanske var ångestkänslan ständigt närvarande men jag var för upptagen med att kladda med färgerna för att känna av den. Där kan man tala om terapi. I skydd av mina färger, doften av linolja och lacknafta känner jag mig trygg. De utgör min borg.

Den första tavlan i serien, “Naturguden Ankidu“, är en personlig favorit. Det är styrka, färg och historia i ett. Likt Ankidus plöjande lemmar kommer jag att plöja mig igenom livet oavsett vilken sits jag befinner mig i. Den andra tavlan, “Temptation“, vet jag inte vad den riktigt föreställer, eller varför jag ens målat? Vet Du? Den tredje är speciell. Historien bakom är intressant och värd att berätta. Det är en gammal målning som jag inte haft inspiration till att slutföra. Den har fått stå och damma i flera år. En dag för några veckor sedan slog det slint i skallen på mig. Helt spontant började jag leka med färgerna och motivet.

Minnet av och drivkraften bakom denna målning är att min bror en gång för många år sedan berömde mig och menade att det var den finaste tavlan jag gjort. Själv tycker jag inte den är snygg men den har sin charm. Nåväl, när jag väl målat klart tavlan bar jag ut den från ateljén till verandan. Detta gör jag alltid med mina målningar för att betrakta och studera dem från långt håll. Risken finns att man annars blir insnöad. På samma veranda sitter min 95-åriga farmor dagligen. Min farmor är en profil och henne kan man skriva en hel bok om, på gott och ont. Men det får bli en annan gång.

Medan jag står där i mina djupaste tankar med kisande ögon kan jag höra en knarrig röst från sidan som säger: “hathe rhimoli, hathe shafertoyo” (övrs. Denna tycker jag om, denna är vacker). Till saken hör att min farmor aldrig någonsin yttrat ett ord om min konst. Jag har ställt ut minst femton tavlor i hennes närvaro och desperat försökt få hennes uppmärksamhet, men gång på gång misslyckats. Smått förnärmad har jag sagt till mig själv “vad sysslar du med Sargon, hon är 95 år och skiter i din jäkla konst”.

Men där stod jag halvt chockad och ser på när denna gamla dam sittande med halvböjd rygg och fuktiga ögon hyllar min konst. De orden fick mig att skälva inombords. Att tavlan heter “Tur Abdin” är kanske bara en slump.

Tavla nummer fyra, “Romance“, har jag fått en hel del beröm för, undantaget min morbrors döttrar (min morbror Moshe Malke, bosatt i Belgien, är konstnär till yrket) som är 16 respektive 13 år gamla. De frågade på fullaste allvar ifall det är en skiss. Kan man bli mer sågad än så? Med facit i hand vill jag inte påstå att det är en skiss, men visst kan den förbättras. Allt kan förbättras. Denna målning fulländande jag på blott sex timmar.

Jag kom hem trött från jobbet, jag minns att det var en underbar morgon med sol och klarblå himmel. Klockan var nio och jag var väldigt trött. Dock tänkte jag att en sån här morgon lär jag inte få uppleva på ett tag. Här måste det målas! Sagt och gjort. Betraktaren ser kanske kärlek. Visst, jag kan inte förneka att jag inte tänkte på kärlek när jag målade den, men jag tänkte också på mycket annat.

Ibland längtar man efter något så pass mycket att man slutligen inte vet vad det är man längtar efter. Kanske är det ett tomrum som bör fyllas men av rädsla vågar man inte ta emot det som ges. Eller är det kanske något man har men som man inte vet hur man ska vårda? Ibland vill jag bara äta upp hela världen. Jag vill kunna ta och känna på solnedgången, molnen, himlen och ljuset. Vet inte varför jag tänker så då jag vet att det är en omöjlighet? Men i “Romance” kändes det som att jag verkligen levde ut mina fantasier.

Slutligen vill jag säga att jag inte inspireras av allt. Utan jag inspireras av sol och värme, kyla och mörker samt det viktigaste av allt, musik! Dör musiken dör jag.

Tack för besöket och välkommen åter.