Minnesdagen för Seyfo uppmärksammas i Hujådå med ett vittnesmål.

I samband med årsdagen för assyriska folkmordet återger Hujådå ett stycke ur boken “Shall this nation die” som gavs ut kort efter Seyfo år 1920 i Paris. Boken är skriven av den assyriske prästen Joszef Nacim och bygger på vad han själv såg samt vad överlevande berättade för honom. I nedanstående stycke återger författaren vad Halata, en assyrisk kvinna (foto ovan) berättat för honom om vad hon upplevde och hur hon överlevde.

Berättelsen om Halata, Hannas dotter, en assyrisk kvinna från Beth-Mabadre.

Fru Halata var en 55-årig kvinna som jag träffade i Konstantinopel. Hon hade kommit dit från Beth-Mabadre, hennes födelseort (orten ligger utanför staden Siirt i dagens sydöstra Turkiet, red anm.). Hennes syster hette Madlen och var mor till fader Hiqari, abbot vid prästseminariet i Sharfe på berget Libanon. Madlen dog i Mosul den 2 oktober 1918 som en följd av sitt lidande under deportationen. Fru Halata, som sörjde sin son och ett stort antal av sina släktingar, besökte mig i Konstantinopel, på min begäran. Under flera timmar beskrev hon sina lidanden i detalj. Hon var så tagen att hon grät under hela intervjun. Innan jag gjorde anteckningar om hennes upplevelser frågade jag om hon kunde försäkra mig om att inte uppge något annat än den absoluta sanningen. Hon svarade: “Må Gud vara mitt vittne på att det jag skall berätta är endast vad har sett med egna ögon.“

Halatas vittnesmål

Det var under perioden för ramadan. Regeringen hade låtit värva män från den muslimska befolkningen till milisen som var känd vid namnet Čettas. Med stadens mest framstående muslimska invånare i spetsen slog Čettasmedlemmarna läger utanför staden. Redan nästa dag gick jag iväg för att baka bröd. På vägen såg jag kristna gripas däribland “onkel“ Gorgis Šammas, M. Fatho och många andra framstående assyrier. Jag skyndade mig hem för att berätta för min sjuttonårige son Abdulkarim, att stanna inomhus på grund av faran. Han lydde mig emellertid inte utan sade att han var tillräckligt gammal för att bli militär och därför inte hade något att frukta. Han gick ut och greps omedelbart.

De som hade gripits – i själva verket alla kristna män i staden utan undantag – samlades i kasernerna. Där togs deras pengar och till och med deras kläder ifrån dem, så att de nästan var nakna. Sedan bands de, arm i arm och i grupper om sju. Jag och en muslimsk kvinna vid namn Šerine gick iväg och såg dem i detta tillstånd. På kvällen, vid läggdags, blev de uppställda på rad efter varandra. De enda kläder de fick behålla var kalsongerna. Även dessa slets bort från de döda kropparna efter massakern i Zaryabedalen. Liken var hopbundna och uppgick till flera tusen.

De 100 Čettasmedlemmarna, som följde med varje konvoj, omfattade banditer och desertörer som hade kommit fram från sina gömställen för att ta värvning i dessa mördarregementen. Varje medlem bar soldatuniform och ett svärd. Bland dessa kände jag igen en gatuförsäljare,
som sålde socker – en skojare som hette ‘Abdi.

Min blick föll på M. Manşur – en assyrisk medlem av det administrativa rådet – som grät. Han hade varit hemma hos sig när banditerna kom och bankade på dörren. Hans bror, som var en gammal man, frågade vad de ville. Till svar kom ett skott genom dörrens nyckelhål. Det träffade honom i ögat och han föll död bakåt. Manşurs son, Cabdulkarim Effendi, hittades och dödades i ett skåp där han hade gömt sig. Hans mor Eliye – som dödades vid ett senare tillfälle under deportationerna – fick hjälp av sina systrar att bära ut hans blodbestänkta kropp och lägga den på gårdsplanen.

Som jag har nämnt förut dödades alla män i kolonnen i Zaryabedalen. Under natten hörde vi skotten från vårt tak och såg ständiga ljuslågor. Efter att medlemmarna i Čettas hade dödat de olycksförföljda kristna, staplade de kropparna ovanpå varandra, kastade dem i dikena och täckte över dem med jord. Här brast Halata ut i gråt. Jag frågade henne om hon hade sett kropparna med egna ögon.
“Nej,“ svarade hon, “men Hami Effendi beskrev dem i detalj. Jag önskar att jag kunde ha sett dessa kära oskyldiga offer, dessa martyrer,“ tillade hon. “Jag skulle ha klippt en hårlock från varje huvud och tryckt dem mot mitt hjärta som reliker.“ Hon bröt samman igen.

Nästa morgon stormade stadens muslimska befolkning, åtföljda av gendarmer och soldater, våra hus och började att plundra dem. De dödade alla pojkar mellan tolv och femton år som fanns kvar i staden, liksom alla män som de hittade i olika gömställen. Här tog Halata en kort
paus. Sedan sade hon: Innan dessa händelser ägde rum var jag en oerhört stark kvinna, men under de senaste två åren har jag blivit mycket mager. Jag har varit bedrövad och flackat omkring, från en del av landet till en annan. Mitt hjärta har brustit eftersom jag har förlorat min enda son och de flesta som varit mig kära. Dessutom bröt en av skurkarna min axel när
han slog mig.

Många av våra män hade gömt sig i brunnar där de sköts ihjäl. Andra dödades på gatan där de kläddes av inpå bara kroppen. Med hjälp av rep släpades de i fötterna medan huvudena dunsade mot stenarna. Jag såg allt detta med egna ögon. Jag kunde inte titta åt något håll utan
att upptäcka nya bevis på muslimsk grymhet. Helvetet självt hade öppnat sig under vårt assyriska kvarter. Vi betraktade turkarna som verkliga demoner.

De gick in i våra hus och plundrade och slog sönder allting tills de jublande lämnade oss och tog med sig allt som de ville stjäla. Skräckslagna assyriska kvinnor och flickor flydde gråtande och skrikande av förtvivlan upp på taken. Några rusade mot guvernörens hus och ropade:
“Var barmhärtig mot oss för Guds skull.“

Från den dagen och framåt blev våra hem banditernas egendom. Turkiska kvinnor hjälpte till och fördubblade grymheterna mot oss. Vi samlades tillsammans och grät i grupper om 30 eller 40. En dag samlade muslimerna alla barn mellan sex och femton år och förde bort dem till polishögkvarteret. Därifrån leddes de stackars små liven till toppen av berget Ras-el-Hajar där de halshöggs en efter en, varpå deras kroppar slängdes ner i avgrunden.

Bokens originalomslag med författaren i bild.


Jag frågade fru Halata om inte hennes redogörelse var något överdriven. “Må Gud vara mitt vittne på att verkligheten var värre än så,“ svarade hon.
En turkisk kvinna som hette Salha såg de kristnas ruttnande kroppar utanför staden. Hon uppsökte mig och sade: “Åh, synen av de stackars nakna, vita kropparna. De hade sådan inverkan på mig att jag varken kunde äta eller sova.“

Soldaterna gick sedan från hus till hus. De letade överallt och grävde i hörnen för att hitta vad helst vi hade gömt. Fem dagar senare satte de upp vaktposter framför våra portar som skulle förhindra oss från att gå ut. De berättade för oss att de snart skulle deportera de kvarvarande
kvinnorna och flickorna. Vi blev uppskrämda och ordnade en namninsamling där vi skrev att vi föredrog att brännas levande i staden framför att förvisas.

Två eller tre dagar senare anlände två regeringstjänstemän. En av dem skrev ner våra namn. Den andre hade en börs full med pengar och gav en och en halv piaster till oss var. Han lovade att vi skulle få den summan varje dag. Det var bara ett knep för att få namnen på alla de kvinnor som återstod, så att de skulle förhindras från att gömma sig när deportationen
skulle äga rum. Det var dock sista gången vi blev tilldelade pengar. Fem dagar senare fick vi besök av soldater igen och vi beordrades att göra oss redo för att lämna staden.

De förde oss till en av deras hamnar i närheten av Cayn-Şalib där vi trängdes tätt samman i små rum. Trängseln var så svår att vi nästan kvävdes av hettan. Vi stannade där fram till kvällen då soldaterna gav oss order att komma ut. Vi fördes till kasernerna. På vägen dit blev
vi knuffade och slagna. Till vår förfäran såg vi tusentals kristna som hade varit tvungna att lämna de omgivande assyriska byarna. Bland dem fanns två assyrier i kvinnokläder och slöja. Det var prästen Qas-Gorgis och tjugofemårige Naşri. De upptäcktes och skildes från oss, blev
brutalt slagna med grova påkar och fördes bort för att avrättas utanför kasernerna. De oskyldiga offren tog farväl av oss, sedan försvann de. Naşri kysste sin mors hand. Hon skrek och grät.

Vi tillbringade natten i kasernerna. Poliser och soldater kom och gick. De slet med sig, på det mest ociviliserade sätt, de vackraste flickorna som fanns mitt ibland oss. När soldaterna kom till oss nästa dag för att leda oss ut ur staden hade kvinnorna därför smort in sina ansikten med lera för att se fula ut. Våra bödlar delade ut bröd, som formsak. Det var kolsvart och
fullständigt oätbart, så vi föredrog att avstå.

Våra ledsagare tog oss stackars försvarslösa kvinnor längs landsvägarna, med all tänkbar grymhet. De pryglade oss med piskor och många blev offer för deras barbari. Vägen var översållad med ruttnande lik efter kvinnor och barn som hade gått där före oss. Vi grät oavbrutet på grund av den grymma behandlingen, vår hunger och törst och åsynen av våra barn som, plågade av bristen på mat, skrek förtvivlat och bad oss om bröd som vi inte kunde
ge dem. Åsynen av de oräkneliga kropparna som vi klev över på vår väg och stanken av de döda som fyllde luften fick oss att svimma. Vi kunde inte andas. Man visste inte var man skulle titta för att undvika att se dessa skräckscener.

På morgonen lämnade vi staden Beth-Mabadre. Vid middagstid kom vi till floden Gozere och på kvällen till floden Bašur. Då vi hade med oss ett antal småbarn, som inte kunde gå, bad vi om tillåtelse att hyra mulor. De förde djur till och vi betalade fem eller sex mejidies för vart och ett. Jag satte mig upp på ett av dem, tillsammans med min guddotter. Efter nästan en
timmes ridtur slog en soldat mig på axeln med en käpp för att jag skulle stiga av. Min följeslagerska Mariya, moder till As‘ad och Bëtrës vilka nu befinner sig i Konstantinopel, dödades under ridturen. Då gruppen korsade Gozere och Bašur var många mödrar fullständigt utmattade efter att ha burit sina barn, och i ren förtvivlan slängde de barnen i vattnet.

När kvällen kom och mörkret omslöt oss, började soldaterna sitt fruktansvärda arbete. De kom till oss med facklor i händerna och valde ut de vackraste av de som var kvar. De fördes bort och överlämnades senare till kurderna. Mellan 150 och 200 av de vackraste assyriska
flickorna mötte detta fruktansvärda öde däribland Sacde Šammas-Cabbušes fyra döttrar. Jag såg med egna ögon hur flickorna dödades efter att de hade våldtagits i min närvaro. Alla kvinnor som inte klarade av att gå dödades.

Efter att ha sett dessa styggelser gick jag till sergeanten, djupt oroad över min dotter. Jag kunde lite turkiska och bad honom att ta emot lite pengar för att låta mig fly med min dotter till bergen och bege mig till Šeyx Aso i byn Telane. Fem eller sex andra kvinnor mutade
honom också och följde sedan med mig. På bergsslutningen fanns ett stort antal kurdiska män och kvinnor. De väntade på att de kristna konvojerna skulle passera för att överfalla dem och stjäla deras tillhörigheter. Då dessa barbarer såg oss komma emot dem skrek de: “Skynda på! Skynda på! Vi ska ta er med till Sheiken.“ När den ondskefulle sergeanten hade tagit emot våra mutor, berättade han för soldaterna att vi hade pengar. De lämnade konvojen, sprang efter oss och började att skjuta mot oss för att vi skulle vända tillbaka. Vi stannade, varpå de grep och kroppsvisiterade oss och tog våra smycken, pengar och kläder.

“Gå nu till Sheik Aso,“ sade de. Kurderna som skulle föra oss till sheiken tvingade oss att gå i flera timmar. När de senare lät oss stanna angrep de oss, stal de få saker som vi fortfarande ägde och lämnade oss endast iförda underkläder. De hade fångat in tre av våra sötaste flickor och våldtog dem framför oss. Då barbarerna äntligen hade lämnat oss fortsatte vi att gå,
nästan nakna, fram till kvällen. Vi visste inte varthän vi var på väg.

Nästa dag såg vi en kurdisk herde från byn Bekind. Jag var bekant med honom och han hade ofta kommit hem till mig i Beth-Mabadre. Han kände igen mig och då han såg mig i mitt bedrövliga tillstånd skrek han högt och gömde sitt ansikte för att slippa titta på mig. Han tog oss till sheiken, som kände starkt medlidande med oss i vårt tillstånd, och beordrade att vi
skulle få bröd och filmjölk. Han fann också några gamla klädesplagg så att vi kunde skyla våra kroppar.

Sheik Aso gav oss tid att sova ut. Dagen därpå kallade han samman oss och sade att han skulle skicka oss till Bekind. “Jag är tvungen att göra det. Skälet är att stor gästfrihet mot kristna skulle leda till stort missnöje från regeringens sida. Jag ska ge er fyra män som ska föra er till er destination. När ni kommer dit måste ni ge var och en lite pengar, annars dödar de er.“

Vi gav oss av igen. En kurdisk ryttare dök upp, steg av hästen och grep tag i en av Isa-Shorizes döttrar, Šalle, och genomborrade hennes bröst med en dolk. Den stackars flickan föll bakåt ner på den brännheta sanden, badande i sitt eget blod. Hon dog två dagar senare efter en lång dödskamp. Ryttaren hade egentligen velat döda oss alla men förhindrades av våra skyddsvakter. Vid vår ankomst till Bekind gick en av våra turkiska vakter till byn och
förvarnade en kristen kvinna, Amina, som hade tvångskonverterats till islam. Hon kom och mötte oss och gav oss lite pengar för att betala vakterna och lät oss komma in till hennes hus över natten. Hennes man, soldaten Suphi Hamza, var vid fronten. Amina gömde oss i ett stall,
men hennes kurdiska grannar, som fick nys om saken informerade guvernören, som lät arrestera oss. Han kände igen mig.

“Varför har ni lämnat konvojen?“ frågade han.
“För att kurderna ville skjuta oss,“ svarade jag.
“Var är dina kläder?“ (Vi var klädda i trasor.)
“Kurderna tog dem från oss.“

Sedan kallade han på fyra gendarmer och beordrade dem att ta med oss till platsen där assyrierna från Bekind hade massakrerats och döda oss där. Vi betraktade döden som en befrielse, och bad inte ens guvernören att skona våra liv. Soldaterna grep oss och våra barn, totalt åtta personer. Efter två timmars vandring hade vi nästan kommit fram till platsen för slakten,
när en soldat på långt avstånd ropade: “Återvänd, guvernören har skickat efter er.“

Vid vår återkomst till byn kastade vi oss vid guvernörens fötter och bad honom att skona våra liv. “Ni har min bror, Sabri Effendi, som känner Halata, att tacka för era liv,“ sade han. “När han fick höra att jag hade sänt er i döden bad han mig att skona er.“

Vi stannade en vecka i byn, där vi levde på allmosor och övernattade i ett stall. Beth-Mabadre hade fått en ny guvernör, en Bayram Fehmi Bey. När han fick veta att jag kunde laga mat skickade han efter mig. Min dotter hade stannat med Amina. Jag åkte till Beth-Mabadre och
blev medlem av guvernörens hushåll. Mina stackars följeslagerskor, som hade uttryckt en önskan att följa med mig, erhöll skydd på annat håll. Turkarna hade fått vetskap om närvaron av kristna kvinnor i Beth-Mabadre och beslöt sig för att döda dem. En av mina ledsagarinnor
ströps, en annan blev knivhuggen. Jag såg deras nakna kroppar där de låg övergivna på gatan, täckta med blod.

Ärkebiskop Adday Šer hade också förföljts av regeringen. Några kurder, som var goda vänner till ärkebiskopen och de kristnas beskyddare, klädde dock ut ärkebiskopen till kurd och såg till att han kom undan genom en hemlig dörr i hans residens. Han stannade med sin
vän aghan i några dagar, men ett regemente som fick vetskap om ärkebiskopens flykt, försökte spåra honom. Då de visste att kurdernas ledare hade gömt honom, uppmanade de honom att överlämna ärkebiskopen.

Därefter satte de aghans hus i brand och hotade honom till döden. Han flydde med sin familj. De kurder som fanns kvar, som nu var trötta på stridigheterna, var tvungna att visa prelatens gömställe. Soldaterna grep honom och sköt honom med åtta skott. Jag såg senare att en officer
bar hans biskopsring på sitt finger. Samtidigt greps, misshandlades och dödades ärkebiskopens sekreterare, fader Gabriyel Musa Gorgis Adamo, barbariskt. En assyrisk polis som hette Yacqub Effendi fick utstå samma öde.

Innan denne präst greps, tog församlingsprästerna från flera byar som omgav Beth-Mabadre, sin tillflykt i stadens kyrka. De ville komma undan massakrerna som drabbade byarna. Bland dem fanns fader Gorgis, församlingspräst i Bërke; fader Hanna, församlingspräst i Sadağ;
fader Musa, Tuma och Yusëf, som ansvarade för kyrkan i Gudyanes samt fader Mihayel, församlingspräst i Dayr Mar-Yacqub. Samtliga greps och massakrerades. Sju dagar efter arresteringarna dödades Beth-Mabadre stackars präst, fader Azar som hade gömt sig i en brunn, med oerhört utstuderade tortyrmetoder.


Jag stannade kvar i guvernörens tjänst i Beth-Mabadre i sex månader. Jag hade även tjänat guvernörens företrädare. Det var denna företrädare som hade beordrat massakrerna, men han skickade hem mig en vecka före tragedin.

Den muslimska befolkningen jublade sedan städernas kristna andel hade utrotats. Molla Elyas, vars hus låg i närheten av guvernörens, och andra framstående personer som Molla Heder, Molla Ahmed och Molla Taher som deltog i massakrerna, berättade för mig att befolkningen i Beth-Mabadre inte längre skulle tillåta att det fanns en enda kristen i staden. Om någon kristen någonsin skulle våga komma in i Beth-Mabadre skulle personen ifråga dödas. Jag passerade emellanåt vår stora katedral, som nu var ett stall fyllt med gödsel och fullständigt förändrat. Åsynen av den gjorde mig upprörd och jag grät. Den assyrisk katolska begravningsplatsen hade därtill vanhelgats, gravstenarna hade ryckts upp och många av gravarna hade skändats.

Pašan lämnade Beth-Mabadre och jag var tvungen att följa honom till Mardin där vi stannade i fyra dagar. Där tog jag emot fru Kanuns två döttrar av en polis. De hade ingått i de assyriska konvojerna från Beth-Mabadre och berättade för mig att de hade blivit gripna på några
timmars avstånd från Mardin där kurderna överföll dem och kastade sten på dem.

Vi hade legat halvdöda bland några stenblock en längre stund när ytterligare några turkar passerade. De upptäckte att vi fortfarande var vid liv och förde oss till Mardin för att sälja oss. Mar Israel Udo, den assyrisk-katolske ärkebiskopen, tog oss med tillbaka. Genom soldater och kurder, som hade besökt guvernörens hus, fick jag veta att kvinnor och
barn från den assyriska byn Rëdwan, nära Beth-Mabadre, hade samlats och bränts levande med hjälp av bensin.

Den 20 augusti 1916 fick jag följande brev (jag har kvar originalet) från min dotter som turkarna hade fört bort utanför Beth-Mabadre:

“Kära Mor,
Jag fick brevet som du skickade via Refik, liksom dina två och ett halvt pund. Om du kände till det tillstånd jag befinner mig i, skulle du gråta dag som natt. Jag lever mitt bland kurder och går från by till by för att få en brödkant. För närvarande är jag i Bërke. Jag tvingas gå barfota och är klädd i trasor. Refik Effendi lade märke till mig och förbarmade sig över mig.
Som gammal vän till familjen ville han slippa se mig tigga i byarna och skickade mig till Beth-Mabadre. Jag utför de arbeten jag kan få, för att kunna överleva. Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt olycklig jag är.
Ha medlidande med mig! Är jag inte din dotter? När du har fått mitt brev kan du väl skicka mig lite pengar och en sjal, så att jag kan täcka mitt huvud. Jag måste finna mig i mitt sorgliga öde medan jag väntar otåligt på att du ska hjälpa mig. Refik Effendi gör allt han kan för att bistå mig. Om han kan skaffa ett resetillstånd till mig, kommer jag att återförenas med
dig så fort som möjligt. Men tyvärr är det mycket svårt. Hur mår du, kära mor? Skriv genast till mig och berätta lite nyheter om dig själv.
Din olyckliga dotter
RAHEL“